Svenskt djurskydd: skjut eller svälta ihjäl de hemlösa och hungriga

Alla dessa katter har fått ett skott i pannan då de var hemlösa. Klicka på bilden för att förstora den.

Idag rapporterar Göteborgs Posten om att Länsstyrelsen var tvungen att skjuta ihjäl ett tiotal katter på Mölnlycke Torg.

 – Om jag har rätt för mig så hade de sjukdomar och inälvsparasiter. De hade haft det väldigt tuff i den här kylan och utan möjlighet att hitta rätt mat, uppger gruppchef Hans Borgvall. Vidare rekommenderar han att inte mata katter.
 – Det är trakiskt, för det förlänger ofta lidandet, säger han. 

Den 18 november 2011 får Länsstyrelsen in en anmälan av en kvinna vars dotter har försökt engagera sig i katterna som i många år har funnits omkring Mölnlycke Torg och där man vid flera tillfällen har skjutit av en del av katterna. De matas bland annat vid en pizzeria och vid kommunhuset. Hon berättar att hennes dotter har kontaktat Göteborgs Djurskyddsförening (som har sitt djurhem i Mölnlycke) och som hade svarat att ”det var inget för dem”. De råder henne att kontakta Länsstyrelsen istället. Anmälaren undrar i hennes mail vad som kommer att hända med katterna och om de kommer att avlivas. Det får hon inget svar på.

Den 6 december gör djurskyddsinspektörerna Yasmina Nyström och Ingrid Rigstedt ett kontrollbesök. I beslutet om omhändertagandet från den 22 december (kontrollrapporten saknas bland handlingarna) noterar Yasmina Nyström: ” Yasmina Nyström och Ingrid Rigstedt var på plats den 6 december och kunde då se 5 kattungar och två vuxna individer efter att de har lockats fram med mat. De var mycket skygga och så fort man försökte närma sig dem något sprang de och gömde sig. De var omöjligt att ta sig en närmare titt på dem. Länsstyrelsen upplever dem som mycket skygga och förvildade.” 

I begäran om verkställande av beslut om omhändertagandet, som polisen ska utföra i Länsstyrelsens uppdrag, så ber man naturligtvis polisen att kontakta ”Johan Algotsson, Skyddsjakt i Väst, 0736-839218”. Beslutet om vad som ska ske med katterna, vilket måste tas av Länsstyrelsen, har inte dokumenterats. 

Borgvall rättfärdigar avskjutningen med att katterna hade ”sjukdomar och inälvsparasiter”. I handlingarna nämns det inget om att katterna skulle vara sjuka eller ha parasiter. Man uppger istället att ”det var omöjligt att ta sig en närmare titt på dem.” Med andra ord har ingen bedömning gjorts av katternas hälsotillstånd. Borgvall hittar, som vanligt, på saker. Dessutom så har varken Borgvall eller inspektörerna Yasmina Nyström och Ingrid Rigstedt den befogenhet som krävs för att kunna bedöma ett djurs hälsotillstånd. Enligt Christina Lindgren på Jordbruksverket är det enbart en veterinär som får bedöma djurets medicinska status. En veterinär har dock aldrig ens varit i närhet av dessa katter. 

Enligt inspektörerna Yasmina Nyström och Ingrid Rigstedt är katterna ”mycket skygga och förvildade”.  I samma skrivelse uppges det att 7 katter hade kunnats locka fram med mat. Bland handlingarna finns ett tiotal bilder som visar att katterna sitter och äter av maten i lugn och ro medan inspektörerna tar bilder på dem. Bilderna visar även att katterna har ett okej hull, trots att de enligt Borgvall skulle ha svårt att få tag på mat. Förvildade eller mycket skygga katter skulle ALDRIG komma fram och äta mat i närheten av helt okända människor, inte ens om de skulle vara hungriga.

Länsstyrelsen har en skriven kattpolicy där man har fastställt att ”katter som är svårt sjuka, skadade eller mycket skygga och förvildade ska avlivas redan på plats.” 

Dessa katter var varken sjuka eller förvildade.  De var hemlösa och sökte mat och värme. Och för det fick de ett skott i pannan. 

Borgvall anser att hemlösa katter inte ska matas, det förlänger lidandet enligt honom. Det som verkligen förlänger lidandet är att länsstyrelsen genom att ständigt fatta beslut om avlivning av en del hemlösa katter på plats lämnar kvar de resterande katterna med större resurser, dock i samma okontrollerade omständigheter som innan avlivningen. Det är nämligen de verkligen förvildade katterna, de katterna som de aldrig kan locka fram med lite mat och som de aldrig ser, som finns kvar och som fortsätter föröka sig. Tillgången till mat och skydd har tack vare Länsstyrelsens minskning av kattbeståndet förbättrats, vilket i sin tur ger bättre förutsättningar till att deras kattungar klarar sig. 

 "Kattpolicyn" som Länsstyrelsen i Västra Götaland tillämpar sänker kattens status genom att bortse från det faktum att varje individ faktiskt har ett värde i sig samtidigt som den främjar förökningen inom okontrollerade kolonier.

Återstår att vänta på vårens kattungar på Mölnlycke Torg. 

Känner du dig manad att lämna dina synpunkter?
Gruppchef:
Hans.Borgvall@lansstyrelsen.se
Enhetschef:
Robert.ter.Horst@lansstyrelsen.se

Hur man gör sig av med ett besvärligt ombud.... eller inte.

Länsstyrelsen har återigen gjort ett märkligt "misstag" i just en av våra ärenden.

Göteborgs Katthjälp är ombud för en mindre Trap Neuter Return- koloni där katterna naturligtvis är kastrerade, vaccinerade, id-märkta mm och får mat, skydd och tillsyn. Vi blev ombud när personerna som sköter om kolonin inte längre orkade med länsstyrelsens överproportionerade intresse i kolonin. Trots att länsstyrelsen vid två olika tillfällen på plats konstaterat att katterna var i bra hull, att katterna hölls i en miljö som är anpassat till djurslaget, att katterna ges tillräckligt med foder och vatten, hade skydd mot värme och kyla och att katternas miljö i övrig var utan brister så väljer man ändå att fortsätta handlägga ärendet. Flera anställda roar sig med att skriva skrivelser där man meddelar att man har hittat ”brister”. När dessa sedan bemöts med ett yttrande från oss så har dock dessa ”brister” försvunnit i följande skrivelse för att bli ersatta med nya ”brister”.

Länsstyrelsen skickar i mars 2011 ett brev till föreståndaren för kolonin, med en kopia till oss som ombud, där man bland annat kräver att katterna ska vara hanterbara och att man annars kommer att ta åtgärder genom ett föreläggande. Naturligtvis är det ett fullständigt vansinnigt krav att katterna ska vara hanterbara. Hade det varit ”olagligt” att en förvildad katt är ohanterbar så ska det väl även föreläggas att de vilda djuren i våra djurparker, minkarna på minkfarmarna och de vilda djuren som hölls i fångenskap pga pågående rehabilitering ska vara hanterbara. Och vad skulle då konsekvensen vara av att detta krav av djurhållaren inte kan ”åtgärdas”? Att länsstyrelsen låter avliva dessa djur och åtalsanmäler djurhållarna för ”brottet” att ha ohanterbara djur?

Trots att länsstyrelsen vid 2 inspektioner inte har kunnat hitta brister som har direkt stöd i lagstiftning (se vår yttrande i ärendet som går att ladda ner här, för övrig innehåller det bland annat intressant läsning för den som vill veta mer om kattens förmåga att anpassa sig till kyla) så har länsstyrelsen beslutat att göra ett föreläggande. Nu är redan det faktum att ett föreläggande görs medan inga brister har kunnat styrkas med lagstöd ganska anmärkningsvärt. Men det blir ännu konstigare. Vi som ombud har inte fått ta del av föreläggandet som beslutades den 14 oktober 2011 och som skickades ut till kolonins föreståndare i slutet av oktober.

När vi mailar djurskyddsinspektör Ylva Wilck på länsstyrelsen med frågan om varför vi inte har fått ta del av föreläggandet och därmed ju inte heller kan överklaga det så svarar hon att ”Länsstyrelsen saknar fullmakt avseende att du är ombud”.

Trots att kolonins föreståndare den 17 juni via e-mail meddelar länsstyrelsen att Göteborgs Katthjälp ska vara ombud i ärendet, att länsstyrelsen sen själv i skrivelserna till föreståndaren och oss betecknar oss som ombud och att vi undertecknar våra skrivelser i ärendet som ombud för koloniföreståndaren så har man nu helt plötsligt bestämt att vi inte längre är ombud. Enligt djurskyddsinspektör Ylva Wilck är det juristerna på länsstyrelsen som har bestämt detta. Hon kan dock inte förklara varför. Hon kan inte heller förklara varför detta beslut inte har kommunicerats med oss eller koloniföreståndaren. Det kan vi dock förklara:

Det är helt uppenbart att länsstyrelsen med flit har underlåtit att delge oss att man anser att vi inte längre skulle vara ombud (av vilken anledning det nu må vara). Länsstyrelsen har velat låta föreläggandet vinna "laga kraft" vilket det görs om det inte överklagas. Koloniföreståndaren har varit tydlig med att hon inte mäktar med att bemöta länsstyrelsen, vilket även antecknas i föreläggandet. Det är ju alltid värt ett försök, om man på ett legalt sätt inte lyckas med att tvinga igenom sina personliga åsikter, att då låta ombudet "gå upp i rök".

När vi återigen skickar ett mail till Ylva Wilck där vi vill veta vilka juristerna är som har kommit på idén om att vi ej längre är ombud samt varför vi ej har blivit informerade om detta så fick vi som svar att ”Länsstyrelsen anser dig vara ombud”. 

Från att ha varit ombud så blev vi i det tysta avpolletterade som ombud för att sedan, efter att vi själva upptäckte avpolletteringen, ånyo bli installerade som ombud.

Föreläggandets överklagningstid har nu förlängts. Så kan det gå.

Från att vara ombud till att inte vara ombud till att var ombud igen, över natten dessutom.

En kvart miljon kronor i bidrag till den ena, en domstolsprocess till den andra

Försöker du minska antalet övergivna och förvildade katter så dras du av länsstyrelsen inför domstolen, föder du upp djur i fångenskap för att sedan med flit överge de i skogen så får du av samma länsstyrelse en kvart miljon kronor.
 
Viltuppfödning är en verksamhet där djur föds upp i fångenskap för att sedan släppa ut de som ”jaktbart vilt”. De flesta fåglar som föds upp inom viltuppfödning i Sverige importeras som befruktade ägg. Enligt Naturvårdsverkets rapport ”Spridning av främmande populationer i Sverige” från 2005 så utgörs majoriteten av de drygt 434 200 ägg som importerats de senaste fem åren av rapphöna (128 350 ägg), och därefter gräsand (126 270 ägg) och fasan (122 300 ägg).

De importerade äggen kläcks och föds upp i hägn och sätts ut för jakt på den egna jaktmarken eller säljs för utsättning på annan plats. Enligt rapporten som nämns ovan så saknas uppgift om hur stora fågelutsättningar som årligen görs – samt var dessa görs – men det skulle sannolikt handla om hundratusentals individer. Statens Veterinärmedicinska Anstalten uppskattar i en redovisning av ett regeringsuppdrag från 2005 antalet till cirka 500 000 fåglar per år.

Jägarnas Riksförbund definierar viltuppfödning enligt följande: ”att på artificiell väg i fångenskap föda upp vilt som sedan, med oviss framgång, ska utsättas i viltfattiga marker.”
Vilda djur som hålls i fångenskap omfattas av samma djurskyddslag som våra hundar, katter, kor och grisar. Det är ett brott mot djurskyddslagen och ett brott mot brottsbalken (djurplågeri) att överge djur som har föds upp i fångenskap.  Med andra ord så borde uppfödning av fåglar i fångenskap för att sedan överge dessa i skogen med syfte att fungera som måltavlor till jägarna, och där de får klara sig på egen hand, utan någon som helst tillsyn m.m., vara ett klart brott mot djurskyddslagen. Ändå är en sådan verksamhet fullt lagligt i Sverige.

Det är länsstyrelsen som utfärdar tillstånd för viltuppfödning. Även i Västra Götaland finns det ett antal viltuppfödningar. Samtidigt som tillstånd ges för viltuppfödning så anser länsstyrelsen att Trap Neuter Return metoden för förvildade katter är en olaglig metod, trots att katterna får tillsyn, mat och skydd under hela deras liv. Dessutom så är metoden ingen verksamhet som görs av ekonomist intresse, metoden bedrivs för att kunna hantera, stabilisera och minska det stora antalet förvildade katter som finns i Sverige.

Samtidigt som länsstyrelsen jagar en organisation som hjälper förvildade katter genom TNR metoden inför domstolen så ger samma länsstyrelse den som startar en viltuppfödning en kvart miljon kronor i startstöd. Med andra ord, försöker du minska antalet övergivna och förvildade katter (vilket faktiskt är länsstyrelsens ansvar) så dras du inför domstolen, föder du upp djur i fångenskap för att sedan med flit överge de i skogen så får du en kvart miljon kronor.

Är du djurskyddsinspektör så får det lekas veterinär med länsstyrelsens tillstånd

December 2010 sopade chefen för Veterinär- och djurskyddsenheten Robert ter Horst egenhändig en anmälan mot Fågelcentralen under mattan, se detta blogginläg. Fågelcentralen, som rehabiliterar vilda fåglar drivs av djurskyddsinspektören Åsa Rydéns sambo, även hon själv är aktiv inom verksamheten.

Efter att Robert ter Horst den 8 augusti via e-post 2011 blev ifrågasatt om varför anmälan inte hade blivit utredd så svarade han efter en påminnelse att ”Fågelcentralens anmälan har följts upp dock senare”. Detta är dock en sanning med modifikation. Anmälan har aldrig följts upp. Den ligger fortfarande under mattan. Dock genomförde länsstyrelsen, 3 dagar efter att Robert ter Horst fick mailet om varför anmälan inte hade blivit utredd, den 11 augusti en s.k. ”rutinkontroll”.

I kontrollrapporten beskrivs det att man på Fågelcentralen bedriver ”rehabilitering av skadade och sjuka fåglar. Fåglarna släpptes efter tillfrisknandet tillbaka i det fria.”

Det är intressant att nämna att länsstyrelsen, med just djurskyddsinspektören och viltrehabiliterare Åsa Rydén i spetsen, är stor motståndare till Trap Neuter Return (TNR) metoden, som Göteborgs Katthjälp och andra jobbar med när det gäller förvildade katter. TNR utgår från samma principer som viltrehabilitering. Man fångar in djur som inte är vana att vistas inomhus och nära inpå människor, behandlar dem för sina skador alt. kastrerar dem, ger dem möjlighet att återhämta sig och släpper sedan ut dem igen. Katterna får sedan dagligen mat, skydd och tillsyn. Fåglarna får för det mesta, av begripliga skäl, klara sig på egen hand.

TNR katter körs omgående till veterinär, där de sövs för att bli kastrerade, undersökta och få vård för ev. åkommor. I djurskyddslagen kräver man av självklara skäl att det ska vara just en veterinär som ska anlitas när det gäller behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur. I länsstyrelsens kontrollrapport från inspektionen på Fågelcentralen noteras det dock att ”skador som exempelvis brutna ben eller vingar behandlade personalen själva.”

TNR metoden blir av länsstyrelsen ofta kritiserad att medföra oacceptabelt lidande. Man menar att den stressen som katten utsätts för vid infångandet och konvalescens (1 dag för hankatter, 4 dagar för honkatter) är för stor för att det skulle vara acceptabelt ur djurskyddssynpunkt och att avlivning skulle vara ett humanare alternativ.

Samtidigt så berättar Fågelcentralens inspektionsrapport om att det ”i det ena av de andra rummen fanns ungefär 20 burar. På varje bur stod det vilken fågelart den innehöll och när fågeln kommit. Fågelburarna varierade i storlek beroende på art och behov, samt på hur skadan såg ut och därmed hur stort utrymme fågeln kunde ha för att minimera risken för skador. Det fanns foder, vatten och miljöberikningar i burarna, allt beroende på art och vad fågeln klarade av med tanke på skadan. Vid behov fanns även möjlighet att använda mörka och isolerade burar, exempelvis vid mycket stressade fåglar eller fåglar med hjärnskador.”

Viltrehabilitering är en hedersvärd verksamhet. Men med hänsyn till vad länsstyrelsen anser om stress hos förvildade katter så måste man ändå tycka att den stressen som fåglarna utsätts för av flera anledningar är mycket större. Dels så har förvildade katter oftast en viss kontakt med människor då de ofta blir matade, de är lite mer bekanta med företeelsen människan än t ex rovfåglar.  Dels så har katterna, jämfört skadade eller sjuka fåglar, överlag en mycket bättre hälsostatus när de fångas in varav deras kropp är bättre lämpad att hantera stress. Inte minst så hölls de flesta fåglar inne för rehabilitering mycket längre än 4 dagar vilket ytterligare intensifierar stressen de utsätts för. De blir för det mesta behandlade för sina åkommor utan att de blir sövda och behöver oftast hanteras upprepade gånger, i motsats till katten, som blir sövd och kastrerad för att sedan vakna upp i konvalescensburen där den inte kommer att hanteras något mer. Med andra ord så är rehabilitering av skadade fåglar mycket mer påfrestande för dessa djur än vad TNR metoden är för förvildade katter.

Samtidigt som länsstyrelsen har stora problem med TNR och gång på gång försöker hitta ”brister” i vår verksamhet så antecknar man att man ”uppfattade Fågelcentralen som ett mycket välskött och trevligt ställe. Personalen hade god insikt i de olika fågelarternas behov med avseende på både art och skada/sjukdom.”

Visst är det märkligt att två verksamheter som jobbar på nästan exakt samma sätt får så olika bedömningar? Göteborgs Katthjälps verksamhet har varit bristfri i alla år men lämnas inte i fred. Fågelcentralen bryter uppenbart mot djurskyddslagen när det gäller att inte låta undersöka och behandla fåglarna av veterinär och det verkar finnas oklarheter i tillstånd för permanent hållning av vilda djur, men här noteras att det inte finns brister som kräver uppföljning utan man noterar att verksamheten är mycket välskött och trveligt.  En annan tanke som slår oss jämt är att hur en inspektör som själv håller på med viltrehabilitering kan vara en så stort motståndare till TNR metoden.

Allt är bara missuppfattningar!

Efter inslaget i Västnytt om de förvildade katterna i Backa så skickade enhetschefen på länsstyrelsen, Robert ter Horst, ett mail där han trodde sig kunna redogöra för hur allt bara var missuppfattningar från vår sida. Läs chefens olika delar av mailet och kommentarerna han fick på hans försök att låta oss att framstå som naiva och okunniga.

-------- Ursprungligt meddelande --------

Ämne:	Re: Angående reportaget Västnytt
Datum:	Thu, 06 Oct 2011 13:58:04 +0200
Från:	Göteborgs Katthjälp
Till:	ter Horst Robert <Robert.ter.Horst@lansstyrelsen.se>

Hej Robert!

Förlåt att mitt svar till dig har dröjt. Jag har klistrat in de olika delarna av ditt mail här nedan i blått och kommenterar dessa i svart. Bilagorna jag hänvisar till kommer delvis från en ickeoffentlig blogg där jag m fl har samlat några, vad vi anser, märkvärdiga fall.

Ter Horst:
Djurskyddslagstiftningen
Alla våra åtgärder ska ha stöd i djurskyddslagstiftningen. Ibland behöver även vi ha tolkningshjälp och då är det Jordbruksverket som central ansvarig myndighet den som har tolkningsföreträde. Jordbruksverket har bedömd att en strikt TNR-metod inte är förenligt med den svenska djurskyddslagstiftningen. Det krävs även en så kallat ”manegements del”. Till exempel, att djur ska kunna tas om hand av sin ägare/skötare ifall de blir sjuka, få tillgång till uppvärmd liggplats, mat, vatten och tillsyn. Enligt djurskyddslagen kan även ett § 16
tillstånd krävas i vissa fall.


Katthjälpen:
Jordbruksverket har yttrat att det inte finns hinder att jobba med TNR i Sverige så länge man följer djurskyddslagens krav, dvs att man lägger till det du kallar ”managements del”, dvs tillsyn, mat, skydd, vård vid sjukdom etc. Det är precis så vi jobbar och det vet ni också. Dessutom så är det i första hand i förarbetena till djurskyddslagen där man söker tolkning av hur djurskyddslagen ska tillämpas, inte Jordbruksverket. Att på ett seriöst sätt bedriva TNR är inte samma sak som att kastrera katterna och sedan lämna dem åt sitt öde, eller att skjuta några katter och lämna kvar de kvarvarande katterna i samma okontrollerade omständigheter där de fortsätter föröka sig.

Det finns exempel på yrkesmässigt djurhållning där djurskyddslagens basala krav om naturligt beteende och hållning av djur på ett sätt som främjar deras hälsa helt klart inte uppfylls. Ingen kan på allvar hävda att t ex minkuppfödning eller uppfödning av slaktkycklingar uppfyller de ovanstående kraven. Hur ställer sig länsstyrelsen till dessa former av djurhållning? Har ni någonsin begärt att Jordbruksverket skulle yttra sig i ett
ärende där minkar sitter instängda i små trådburar och där ni undrar om dessa djur verkligen lever i en djurmiljö som främjar deras hälsa eller om de kan utföra de för dessa djur naturliga beteenden?

I Göteborgs Fria tidning kunde man för några veckor sedan läsa att en av ”dina” inspektörer tyckte att det inte var problematiskt att det fanns skadade och döda minkar hos en viss minkuppfödare i Västra Götaland. (Enligt tidningen var det antecknat i handlingarna att det fanns döda och skadade minkar på farmen). Hon menade att anläggningen sköts bra och att inga åtgärder behövde tas för de skadade minkarna. Hur kan det bli så att friska, kastrerade, id-märkta och vaccinerade förvildade katter, som har tillgång till skydd, mat och tillsyn och som kan utöva sina naturliga beteenden är ett större problem för Länsstyrelsen än  minkuppfödningen, där djur i hela sitt korta eländiga liv sitter instängda i små burar och där det för länsstyrelsen dessutom är acceptabelt att det finns skadade djur i besättningen utan dessa får veterinärvård?

I ett fall där en katt ramlade ner från femte våningen och där grannen larmade länsstyrelsen då ägaren inte hade för avsikt att ta katten till veterinär, trots att den var svårt skadad, vände länsstyrelsen i dörren efter att ha antecknat att katten utsattes för svåra plågor. Ägaren yttrade även till inspektörerna att man inte hade för avsikt att ta katten till veterinär då katten skulle ”självläka”.
I ett annat fall anmäldes det att katter satt instängda i en sommarstuga och att det inte bodde kvar någon i stugan. Denna anmälan utreddes inte överhuvudtaget. (Se bilaga 6, länk till blogginlägg)

Jag undrar igen, hur kan det bli så att friska, kastrerade, id-märkta och vaccinerade förvildade katter, som har tillgång till skydd, mat och tillsyn och som kan utöva sina naturliga beteenden är ett större problem för Länsstyrelsen än en katt som är svårt skadad och inte får veterinärvård eller katter som sitter instängda i en sommarstuga utan tillsyn?

Angående stöd i lagstiftning
Det du skriver om att era åtgärder ska ha stöd i lagstiftningen håller jag fulltständigt med om! Problemet är dock att länsstyrelsen, av någon anledning har valt att ställa krav på våra TNR kolonier (och även i andra ärenden med skygga katter) som går utöver det som krävs i djurskyddslagen. När vi sedan i skrivelser påpekar att dessa krav inte kan ställas så plockas vissa av dessa krav bort och ersätts med andra i nästa beslut, utan att det kommuniceras att vissa krav har plockats bort och av vilken anledning, vilket inte är förenligt med förvaltningslagen och de förvaltningsrättsliga principerna.

Bland annat följande krav har ställts utan att det finns något lagstöd:
- Krav på att katter ska vara hanterbara har både angetts som ett krav i ärenden hos oss och andra personer/föreningar. Till exempel så skrivs det i en kontrollrapport: ”För att tillräcklig tillsyn ska kunna utföras ska katta hanteras.” Ordet hanteras skrivs i feta bokstäver. (Se t ex bilaga 9, länk till blogginlägg).
- Krav på journalföring. Länsstyrelsen har tidigare i ett ärende från oss antecknat som brist att det inte fördes journaler över katterna. För det första stämmer detta inte, det förs journaler över katterna. Sedan finns det inga lagkrav på att det ska föras journaler för katthållning.
- Krav på tillstånd till en koloni som utgörs av färre än 10 katter. Det behövs inget tillstånd för hållande av katt där antalet katterna är färre än 10.

Ter Horst:
Omhändertagande, inte avskjutning
Vi beslutar alltid i första hand om att omhänderta djur och därefter sälja/omplacera dessa.  Det är polisen som verkställer beslutet. När polisen inte har möjlighet att ge djuren ett bra hem så återstår enbart avlivning. Avlivning görs även av djur som är mycket sjuka och är en bedömning från fall till fall. Vi anser alltså inte att förvildade katter enbart ska skjutas vilket ibland framstås i debatten.

Katthjälpen:
Länsstyrelsen skriver i sin kattpolicy att katter ”som är svårt sjuka, skadade eller mycket skygga och förvildade ska avlivas redan på plats”. Länsstyrelsen tar med andra ord redan innan katterna har blivit fysiskt omhändertagna ett beslut enligt 34 § djurskyddslagen om att katterna ska avlivas på plats, utan att deras medicinska och mentala status har bedömts av en veterinär. Christina Lindgren från enheten för sällskapsdjur på Jordbruksverket, uppger den 9 augusti 2011 på frågan om vem ska bedöma djurets medicinska och mentala status när det gäller djur som är föremål i ett beslut om omhändertagande, följande: ”När det gäller den medicinska statusen bör det vara en veterinär som gör bedömningen.”

Policyn har resulterat i att Länsstyrelsen handlägger de flesta ärenden med hemlösa katter på ett mycket generaliserat sätt vilket medför olika problem, både i djurskydds- och förvaltningsteknisk bemärkelse, vilket vi har anfört i en utförlig skrivelse som även undertecknades av en del andra verksamheter. Skrivelsen bifogat som bilaga nr 11, se blogginlägg här.


Även om ett beslut i teori kallas för ”beslut om omhändertagande” så innebär det i praktiken för skygga och förvildade katter att de avlivas på plats. I beslutet nämns dessutom oftast enbart avlivning som möjlighet så att polisen inte har något annat val än att utföra avlivningsbeslutet, även om det skulle finnas andra lösningar.
I ett ärende där länsstyrelsen har satt upp en annons angående en katthona med 3 ungar, visas katten på en bild där hon befinner sig i inomhusmiljö och ser ganska lugn ut. Se bilaga 12, länk till blogginlägg Trots det fattas det ett beslut om att honkatten och hennes ungar ska skjutas av Skyddsjakt i Väst. Inte ens när kvinnan som matar katten erbjuder sig att ta hand om katterna kan länsstyrelsen tänka sig ändra sitt beslut.

Det är dessutom ganska missvisande att i annonsen skriva att länsstyrelsen kommer att ”omhänderta” katterna. Synonym för ordet omhänderta är ”ta hand om, ta vård om, vårda, sköta om”. Att omhänderta är inte ett synonym för ”att skjuta ihjäl”. Hade man i annonsen skrivit att katterna skulle skjutas ihjäl så hade ni garanterat fått en och annan att reagera.

Ter Horst:
Övrig lagstiftning
Här tänker jag förstås först och främst på grundlagarna och förvaltningslagen. Här beskrivs även krav handläggning, prioritering av ärendena och kostnadseffektivitet. Det kan kännas konstigt eller oviktigt när vi pratar om djur och hur de har det, men det är en del av den realiteten vi jobbar med.

Katthjälpen
Jag tycker inte alls det är konstigt att du tar upp dessa saker, det glädjer mig att du gör det. Då jag är väl insatt i förvaltningslagen och de förvaltningsrättsliga principerna så måste jag tyvärr konstatera att  handläggningen av de ärenden som har kommit till min kännedom oftast visar en stor avsaknad av de förvaltningsrättsliga principerna.

Jag nämner några förebilder som är tagna från de bifogade bilagorna.

• Åsa Rydén tar emot en anmälan (på en söndag?) och handlägger den trots att hon är uppenbart jävig. Se Bilaga 1, länk till blogginlägg. Inte minst så präglas handläggningen av ärendet starkt av hennes personliga åsikter om skygga katter. Detta är ett brott mot förvaltningslagen och bryter mot objektivitetsprincipen och legalitetsprincipen.
• Ingrid Rigstedt tvingar med hot om föreläggande förenad med vite att snarast lämna ut kontaktuppgifter till de kattägare som har adopterat före detta hemlösa och nu kastrerade, vaccinerade och id-märkta katter. I ett mail som hon skickar till djurhållaren skriver hon: ”Ingen har hört av sig till oss! Det är din skyldighet och ingen annans att redovisa kontaktuppgifter till efterfrågade personer och adresser. Jag trodde jag var tydlig med mitt mail. Det är tråkigt om det ska behövas ett beslut om föreläggande enligt djurskyddslagen och ett eventuellt vitesföreläggande för att vi ska få ta del av uppgifterna.” (Se bilaga 10, länk till blogginlägg) Förutom att det är ett brott mot grundlagarna att tvinga någon att yttra sig så kan man enbart utfärda viten som tvångsmedel för att se till att djurskyddslagens paragrafer efterlevs. Vidare så bryter Rigstedt mot förvaltningslagens legalitets- och proportionalitetsprinciperna.
• Göteborgs Katthjälp får av Ylva Wilck en skriftlig uppmaning om att inkomma med personuppgifter vad gäller människor som tar hand om kastrerade, förvildade katter. I en skrivelse till henne förklarar vi att förfarandet att tilltvinga sig uppgifter som inte behövs för kontrollen och därmed ligger utanför vad saken gäller, är ett brott mot Sveriges grundlagar och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Wilcks uppträdande innebär även att hon åsidosätter legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen.
• inkommen anmälan om katter instängda i sommarstuga utreds inte, se bilaga 6, se blogginlägg. Innebär ett brott mot Förvaltningslagen.
• inkommen anmälan om skadad katt utreds inte, se bilaga 7, länk till blogginlägg. Innebär ett brott mot Förvaltningslagen.
• inkommen anmälan på Fågelcentralen utreds inte, den läggs ner av dig högst personligen, se bilaga 3. Länk till blogginlägg 1 och blogginlägg 2. Innebär brott mot förvaltningslagens legalitetsprincip och objektivitetsprincip.
• i kontrollrapporter ställda krav plockas bort utan kommunicering. Ev. brott mot Förvaltningslagens krav om rättssäkerhet?
• ärenden som inte längre är aktuella för handläggning blir inte formellt nedlagda. Brott mot Förvaltningslagens krav om att ärenden ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt.
• bristfri djurhållning följs upp med extra offentlig kontroll som får betalas av djurägaren (se bilaga 9 & 10, länk till relaterat blogginlägg 1 och 2) Brott mot Förvaltningslagens krav om att ärenden ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt och åsidosättande av legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen.
• man tar betalt för en första kontroll efter inkommen anmälan trots att länsstyrelsens hemsida informerar om att så inte sker. Brott mot Förvaltningslagens krav om myndigheternas serviceskyldighet.

Det som nämns ovan är bara några förebilder av vad som har kommit till min kännedom. Jag antar att det finns många fler ärenden där handläggningen är bristfällig. Jag tror att om man skulle granska  djurskyddskontrollen i Västra Götaland genom en internrevision, så som man gjorde i Skåne, att man då precis som i Skåne, som har fått en lång rad med rekommendationer, skulle få rekommendationen att utbilda personalen bland annat vad gäller de förvaltningsrättsliga principerna. Rättssäkerhet är ju en av de viktigaste
grundpelarna vi har i vårt samhälle.

Ter Horst:
Arbetsmiljö
Det som oroar mig för närvarande är det ibland hårda språket som mina djurskyddskontrollanter konfronteras med ute i fält eller hur de hängs ut på vissa hemsidor Med all respekt för yttrandefriheten och vår offentlighetsprincip, så finns det gränser för vad en djurskyddskontrollant orkar med. Jag vet att jag nu sticker ut hakan, men jag skriver detta eftersom jag gärna vill göra dig medveten om vad det innebär för en djurskyddskontrollant att vara uthängt på Facebook, eller att det startas ett upprop som gör att arbetsbelastningen ökar enormt. Som jag nämnde tidigare, så uppfattar jag att vi jobbar för samma sak. Jag hoppas därför att du också anser att vi behöver lägga vår djurskyddskontrolltid där det mest behövs.

Katthjälpen:
Djurskyddsinspektörer utför ett offentligt arbete som betalas av oss skattebetalare, och borde därmed tålas att granskas. Så vitt jag känner till har vi inte på något sätt varit osakliga med att uppmärksamma visa ärenden i media. Vi har påpekat de juridiska och etiska fel som vi anser att länsstyrelsen begår, utan att på ett  personligt plan trakassera de inblandade tjänstemän. Att folk sedan vill uttrycka sin upprördhet över hur visa ärenden har skötts, vilket naturligtvis ska ske utan hot o.d., är tack och lov en frihet i Sverige. Hade man i handläggning av ärendena dels använt sig av åtgärder som har stöd i lagstiftningen och tagit hänsyn till förvaltningslagen och de förvaltningsrättsliga principerna så hade i alla fall en del av ärendena kunnat läggas ner ganska omgående, ibland redan efterförsta kontrollen, vilket  ju eftertraktas av Förvaltningslagens § 7. Med hänsyn till att så inte görs kan jag inte annat än konstatera att man VILL fortsätta lägga tid på vissa ärenden, utan att det finns lagstöd till det, istället för att lägga ”djurskyddskontrolltiden där det mest
behövs” så som du anger.

Samtidigt som du anför att det är problematiskt att tjänstemän i sin offentliga yrkesroll blir ifrågasatta och anger att det finns ”gränser för vad en djurskyddskontrollant orkar med” så utsätts vi på Göteborgs Katthjälp och andra som jobbar med hemlösa katter ständigt för länsstyrelsens överproportionerade intresse i vårt arbete. Även för oss finns det gränser för vad vi orkar med vad gäller tjänstemän som missbrukar sin position och bryter mot de förvaltningsrättsliga principer för att få igenom deras egen/länsstyrelsens synpunkter på hur
Sveriges hemlösa katter ska tas omhand. Som Hans Borgvall sa angående TNR kolonin i                , vid en kontroll hemma hos mig: ”Vi är beredda att ta upp detta till högsta domstol.”

På tal om kostnadseffektivitet, är det verkligen där länsstyrelsen ska lägga sina resurser och skattebetalarnas pengar? På en stabil koloni med friska, kastrerade, id-märkta och vaccinerade katter som får mat, skydd och tillsyn medan skyddsjägarna efter era beslut om avlivning skjuter mammor och kattungar och lämnar kvar resten av kattkolonin utan någon som helst hjälp?

Ter Horst:
Tjänstemannarollen
Tolkar jag dig rätt i att du ibland anser att det är visa personliga ställningstagande som ligger bakom yttrande eller beslut? Är så fallet vill jag lugna dig. Mina djurskyddskontrollanter representerar myndigheten och det är den som beslutar. Det vill säga aldrig enstaka personer.

Katthjälpen:
Även om en tjänsteman representerar en myndighet så är denna tjänsteman fortfarande en människa med egna åsikter. Hur gärna man än vill så går det nog aldrig att koppla bort ens egna åsikter helt och hållet. Vad gäller handläggning av ärenden om TNR kolonier eller skygga/förvildade katter är det dock mer än uppenbart att dessa mer än på ett normalt sätt, präglas av visa inspektörers personliga åsikter om TNR och skygga katter. Det är absolut så att vissa inspektörer har en mycket negativt inställning till TNR och rehabilitering av skygga
katter och denna inställning resulterar i att dem inte kan handlägga ärendena på ett opartiskt sätt. Bara det faktum att Åsa Rydén, som är stor motståndare till TNR metoden och rehabilitering av skygga katter, är den som har varit föredragande för länsstyrelsens kattpolicy talar sitt tydliga språk. Det är inte  myndighetsapparaten som beslutar, det är de tjänstemän som förestår myndigheten som tar besluten.

Som nämns tidigare så händer det jämt att vissa inspektörer ställer krav utan att det finns stöd i lagstiftning. Bara det faktum att detta sker visar att man inte handlägger ärendena på ett oberoende sätt men att man istället vill driva igenom sina egna åsikter och hittar på krav utan lagstöd.

Vidare så har Åsa Rydén vid minst ett tillfälle i hennes yrkesroll uttalat sig mycket nedlåtande om mig och TNR metoden, se mail i bilaga nr. 2, länk till blogginlägg. Då jag har kontakt med några styrelsemedlemmar hos Göteborgs Djurskyddsförening så vet jag även att hon som styrelsemedlem i denna förening med jämna mellanrum spyr sin galla över mig och TNR metoden. Hon mailar dessutom runt information som kommer till hennes kännedom genom hennes anställning som djurskyddskontrollant, till styrelsemedlemmarna. Se bilaga 13, länk till blogginlägg. (Mailet innehåller en del osanningar.)

I ett av våra ärenden så antecknar hon lögn efter lögn i ärendet (se bilaga 8, länk till blogginlägg), som ju förblir oemotsagda och då framstår som sanningen då man som part i princip inte vet vad som antecknas om man inte begär att få ta del av anteckningarna.

Jag tycker att du som är ansvarig för verksamheten och för hur personalen utför sina uppdrag borde fundera på om vissa av kontrollanterna verkligen har den kunskap och attityd som behövs för att kunna jobba som tjänsteman, vilket är ett arbete som kräver stort ansvarstagande.

Ter Horst:
Sammanvägd bedömning
Kastrering är en viktig del av lösning, att komma till rätta med problematiken kring förvildade katter. Den behöver enligt djurskyddslagen dessutom kompletteras med andra åtgärder. Sjuka djur ska alltid erbjudas vård och behandling. Jag hoppas att du och jag är överens i att när detta av olika anledningar inte är möjligt då återstår tyvärr enbart avlivning.

Katthjälpen:
Det är underförstått att sjuka djur alltid ska erbjudas vård och behandling. Länsstyrelsen verkar dock själv inte anse det vara fallet när det gäller minkar eller katter som ramlar ner från femte våningen och där ägarna inte har för avsikt att ordna veterinärvård. Alla våra TNR katter som behöver vård får det. Då förvildade katter är svåra att hantera är det inte sällan så att sjuka eller skadade förvildade katter avlivas då långvarig veterinärbehandling av dessa katter inte är förenbart med en god djurvälfärd. Dock är det oftast just när kolonierna är okontrollerade (dvs okastrerade och icke-vaccinerade) att det finns katter som är svårt sjuka
eller skadade och där avlivning är det enda alternativet. Som många studier har visat så har katter som lever i kontrollerade TNR kolonier en lika bra hälsa som ”vanliga” katter och lever de lika länge, i motsats till katterna som lever i okontrollerade kolonier.

Du skriver att kastrering är en viktig del av lösningen att komma till rätta med problematiken kring förvildade katter. Jag utgår ifrån att du då inte enbart menar kastrering av katter som har en ägare men även kastrering av just de förvildade katterna som finns idag.

Mvh,
Miranda Oude Tanke
Göteborgs Katthjälp

Om hur vi ska ha det i Sverige, enligt chefen på länsstyrelsen

“Det finns ett antal personer som anser att ett kattliv är värt att behålla oavsett förhållandena. Så kan vi inte ha det i Sverige!”, utbrast Robert ter Horst, chef på veterinär- och djurskyddsenheten hos länsstyrelsen i Västra Götaland, i inslaget på Västnytt. Det han talade om var att Göteborgs Katthjälp, i samarbete med Poseidon, ska starta ett Trap Neuter Return (TNR) projekt i Backa Röd, för att äntligen kunna hjälpa de många förvildade katter som finns därute, på ett humant och långsiktigt sätt.

Ter Horst fortsätter i inslaget envist att jämföra okontrollerade kolonier bestående av okastrerade förvildade katter, som har funnits i Backa Röd i tiotals år, med TNR-kolonier. Mannen som har ansvaret för djurskyddet i hela Västra Götaland vägrar att ta till sig att Trap Neuter Return används världen runt och att det i många studier har visats att metoden markant förbättrar kattens hälsa genom att de blir kastrerade, vaccinerade och får mat och skydd. Ingen vill att det ska finnas hemlösa katter, men de finns, tusentals av dem. TNR är en metod som i första hand stabiliserar antalet förvildade katter i en koloni och samtidigt höjer katternas livskvalitet.

Enligt länsstyrelsens ”kattpolicy” ska ”katter som är svårt sjuka, skadade eller mycket skygga och förvildade avlivas redan på plats.” Det länsstyrelsen åstadkommer med denna kattpolicy är att man ständigt fattar beslut om avlivning av en del hemlösa (friska) katter på plats. Bortsett från det faktum att man riskerar att döda någons husdjur, lämnas de kvarvarande katterna med större resurser, dock i samma okontrollerade omständigheter som innan avlivningen.

Är det så du menar att vi ska ha det i Sverige, Robert?

Vad ter Horst menar med att ett antal personer anser att ett kattliv är värt att behålla oavsett förhållandena kan man undra. Menar han att länsstyrelsen anser att ett kattliv är mindre värt än till exempel ett hundliv eller ett hästliv och att man därmed inte ska lägga några resurser på för att hjälpa dem? Hur mäter man på länsstyrelsen värdet på ett liv? I pengar? Antagligen. Djur som, i motsats till de flesta katter, har ett ekonomiskt värde är enligt länsstyrelsen nämligen ”värda” att behålla oavsett förhållanden och utan att dåliga förhållanden behövs åtgärdas.

När Djurrättsalliansen nyligen återigen dokumenterade missförhållandena inom minkuppfödningen upptäckte och dokumenterade man även på T Kihlbom AB:s farm i Svenljunga, Västra Götaland, minkar med stora skador, minkar som lever i sin egen avföring och döda minkar. Men länsstyrelsen menar att farmen är välskött.
– Min uppfattning överlag är att det är en seriös farm och att den är välskött, säger Anna Rönnow, djurskyddskontrollant vid länsstyrelsen i Västra Götaland. Att det finns skadade djur på farmen kommenterar hon med följande:
– Jag kan inte svara på vad det beror på, men på sådana här stora farmer med 100 000-tals djur är sannolikheten stor att några blir sjuka och bitna, det händer alltid bland alla djurslag.

Länsstyrelsen har inte krävt att uppfödaren skulle ta åtgärder vad gäller de skadade minkarna. Man menar att farmen ”är seriös och välskött”. När Göteborgs Fria Tidning granskar länsstyrelsens handlingar syns dock att länsstyrelsen själva upptäckt brister, t ex att djur var skadade. Enligt Rönnow finns det dock ”ingen anledning att vidta åtgärder.”

Varför anser länsstyrelsen att dessa skadade minkar är ”värda att behålla”, oavsett de dåliga förhållanden de lever i? Varför behöver uppfödaren inte se till att de skadade minkarna får veterinärvård? Svaret är enkelt, minkarna har ett ekonomiskt värde. De ses som produktionsenheter där det inte är så noga med att varje ”enhet” sköts enligt djurskyddslagen. Skulle lagen följas så kostar det pengar och då minskar det ekonomiska värdet av ”enheten”.

Länsstyrelsen har låtit oss på Göteborgs Katthjälp veta att man har för avsikt att göra ett föreläggande (ett beslut som är tvingande) om åtgärdande av “brister” inom en av våra TNR kolonier med förvildade katter. Bristerna skulle vara att katterna inte går att hantera och att deras isolerade kattkojor inte duger, det ska byggas en byggnad i full takhöjd. Vid de två inspektionstillfällena har man dock kunnat konstatera att katterna är i gott hull, och att de har tillgång till mat, vatten och skydd. Man har inte haft några anmärkningar på katternas miljö.

Trots att det inte finns några krav i lagstiftningen som säger att djur ska vara hanterbara och att kattkojor ska ha full takhöjd så väljer länsstyrelsen att fortsätta jaga en koloni med friska katter som inte förökar sig, och som dagligen får mat, skydd och tillsyn. Samtidigt ska minkarna i hela sitt korta eländiga liv sitta i en liten trådbur med ett uppbitet huvud utan att man anser att det är något konstigt med det. Farmen är ju ”seriös och välskött”.

Är det så du menar att vi ska ha det i Sverige, Robert?

Gemensam skrivelse angående Länsstyrelsen i Västra Götalands policy om hantering av skygga och förvildade katter

Länsstyrelsen i Västra Götaland har i ett meddelande från den 8 augusti 2011 (Dnr 21482-2011) gällande två skilda ärenden där bland annat små kattungar på ca 7 veckor har avlivats på plats av en skyddsjägare (Dnr 15341-2011 och 17678-2011), gjort ett antal uttalanden som många anser är oroväckande.  Följande verksamheter har undertecknat skrivelsen som har skickats till länsstyrelsen och som kan laddas ner här.

Stockholms Kattkastreringsgrupp
Ronnebys Hittekatter
Örebro Katthem
Föreningen Kattstallet, Stockholm
Evas Katthem, Skara
Föreningen Akutgruppen, Stockholm
Djurskyddet Karlstad
Djurhemmet Tigerharen
Göteborgs Katthjälp
Livbojen i Eskilstuna
Djurens Jurister
Kattjouren i Malmö
Södertälje Katthem